Blogg

Per Hägred: Small Faces är världens 17:e bästa band!

 

Egentligen grymt inaktuellt. Men i alla fall. Jag hoppar in här. Mitt i bloggen, mitt i handlingen, jag blev inbjuden av Andreas. Det är tanken att jag ska in här och skriva om annan musik. Just nu sitter jag med Dylans religiösa box i famnen. Ska skrivna nåt hyfsat klokt om hans kristna plattor i stiftstadens blad. Men även gammal ost. Small Faces, alltså. Har klurat på sistone vilket som är världens bästa band. Startade i somras på plats 50. Nu är slutet nära. Här de små killarna från London.

VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 34
#17 Small Faces

”LIve aid” är på allas läppar. Stones, Dylan, Neil, Petty, Zeppelin, Beach Boys, McCartney… Är där. Är med. Fast en kille saknas… Den här kvällen lirar han, Steve Marriott, på en sunkig pub på nån bakgata i London för en handfull fyllon… Det känns så ovärdigt, så orättviset. Visst, Marriott hade tagit sig till det där avgrundshålet för egen maskin. Hade bränt sitt ljus i båda ändar. Samtidigt tydde mycket på att han var på väg tillbaka. Men han hade inte lyckan på sin sida och några år senare omkom han i en brand. Förmodligen hade han somnat ifrån en cigarrett.
Till 60-talet i London.
Ronnie Lane träffade Steve Marriott och de började snacka Stax. Så startade ett av 60-talets coolaste band där även Ian McLagan ingick. Och så klart Kenney Jones, fyra efter Ringo Starr, Charlie Watts och Keith Moon på trumtopplistan. Gene Vincents manager, Don Arden, såg dem på Cavern club på Leicester square och resten var banne mig historia.
60-talet i Linköping.
Man hade ju inte så mycket pengar. Så det gällde att vara ekonomisk. En gång gick jag på en riktigt nit. Hittade en samling med en massa kanonlåtar med Stones och billig var den. Ett fynd i en Epa-back. Vad kostade den? 9.95 typ. Jag febrade mest över fyndet och kollade inte så noga. Kom hem och lyssnade men än hur gärna jag ville att det skulle var Mick & kompani så var det nåt som inte stämde. Nånting var åt helvete fel. Det lät kanske inte direkt illa, men det lät definitivt inte Stones. Vid en närmare inspektion så visade det sig att plattan hette: ”The Satisfaction plays the songs by The Rolling Stones”. Sicken nit, sicket mörker. Och jag skulle göra om tricket många gånger. Jag hängde ofta framför Tio i topp med min Grundigbandspelare, men eftersom radiogrammofonen där hemma saknade utgång fick jag spela in radioljudet med mikrofon. Med blandat resultat. Mycket blandat. Men de gånger jag tog bussen in till stan och finkammade varuhusens LP-avdelningar på fynd så var livet härligt. Jag hade ju sällan råd att handla riktiga utgåvor i Skivcity, som ägdes av Louise Hoffstens farbror. Jag köpte istället upp mig på Music for pleasure- och Top of the pops-utgåvor.


Jag kände att jag måste han Small Faces till min lilla skivhylla och investerade i en billighetssamling. Det var inte det tidigaga Decca-materialet utan Immidate-låtar som ”Lazy sunday” och ”Son of a baker”. Kanonlåtar. Var ”Here comes the nice” där? Låten som hyllar knark mer än någon annan, och som spelades av ett aningslöst BBC. Det var väl också droger som sänkte Steve Marriott.

https://open.spotify.com/user/bullisper/playlist/0CLZ7jYKQcf7JxbNGGrW6U

Hopp i tiden. 6 mars 1984 lirar Steve Marriott Small Faces-låtar med sin trio – på dansgolvet på KB i Malmö. Det är inte mycket folk i lokalen. Men delägaren Lasse von Toroczkay menar att det är den bästa konserten någonsin på KB. En annan Lasse, gästen Lasse Olsson, instämmer:
-Jag gick dit med en gäng grabbar och kom hem med min nuvarande fru… Goa minnen, säger han.
Just nu hyllas i alla falla detta geni med musikalen ”All or nothing” som turnerar runt i England just nu.

https://www.youtube.com/watch?v=XgzwrSxeh3A

 

PER HÄGRED